Människors allmäna jargong gör mig ibland så fruktansvärt jävla trött. Nu är hela pedofil-hetsen i full gång igen. Se upp, pedofiler lurar överallt! De kommer att våldföra sig på era barn när ni som minst anar det! Titta aldrig bort! De är inte bara gravt sjuka människor, de är onda! Ren och skär ondska ser man så sällan nu för tiden. Det är skönt att kunna peka på någonting och direkt avgöra om det är ondskefullt. Lite tryggt och säkert och mysigt.
Det är frukstansvärt lätt att sitta i fikarummet på sitt jobb eller i sin blogg och hävda att dödsstraff är ett gångbart alternativ för pedofiler. Det vill säga ifall man inte bryr sig om att tänka efter i mer än fem sekunder. Att ett specifikt fall kan vara helt solklart och uppenbart betyder absolut ingenting. Lagen är inte selektiv, den stiftas inte olika för enskilda ärenden. Släpp era bibliska hämnduppfattningar. De är bara så 1500-tal…
Missförstå mig rätt nu. Jag tror på rätt och fel i alla situationer. Evidentiella så väl som moraliska. Sen kan de vara näst intill omöjligt för en människa att urskilja dessa sanningar. Detta betyder däremot inte att vi ska sluta försöka. Idén att moral är subjektivt ”rätt” för någon men ”fel” för en annan och att ingen därmed har monopol på sanningen är fånigt önsketänkande. 2 + 2 blir inte 5 för dig, hur mycket du än kisar. Sanningen är inte demokratiskt framröstad. Den kan vara obekväm och hemsk och väcka anstöt, men det gör den inte mindre sann.
Pedofiler är psykiskt störda individer i behov av vård. Punkt slut. Deras handlingar, om det gått så långt, är utan tvekan vidriga. Rent av ondskefulla. Men personen är inte ondare än någon annan psykiskt störd människa. Eller kan man rangordna psykiska störningar på en skala av godhet? Är anorexia mer eller mindre ondskefullt än schizofreni? Så när folk säger att de vill slå ihjäl peodifler eller kemiskt kastrera dem blir jag lite fundersam. Särskilt när det är en folkvald som gör sådana uttalanden.
Detta stinker av den klassiska uppfattningen om mental hygien och renhet som vi höll på med förr här i Sverige. Ni vet, när de spårade ur lite och vi inte bara kastrerade de psykiskt sjuka utan även en massa annat ”oönskat” folk. Folk som zigenare, fattiga, lapp-jävlar och de mentalt slöa (vad nu det innebär). Än en gång, missförstå mig rätt. Jag jämför inte romer och samer eller nån annan än just pedofiler med pedofiler. Men om vi ska börja kastrera personer, var drar vi då gränsen? Ska vi bara just kastrera sexualförbrytare? En viss underkategori av dem? Mycket av den njutning de får ut av sina brott är inte direkt kopplat till den konventionella bilden av sexualitet och deras pung. För att inte nämna de fåtal kvinnliga sexualförbrytare som finns. Hur permanent behandlingen är anser jag inte vara det väsentliga. Vad händer om någon feldiagnostiseras? Trot eller ej så gör psykologer fel ibland. Jag vet, jag blev också chockad när jag fick höra det. Jag spottade ut mitt litium rakt i latexmasken på min gimp.
Om nu en del människor vill släpa ut pedofiler på våra torg och stena dem till döds så tycker jag vi gör det. Kom igen! Vi kan nog utan problem samla ihop ett par hundra pers och storma våra häkten och fängelser. Polisen lär inte göra allt för mycket motstånd. De kommer försöka hindra oss lite halvhjärtat i några minuter men tycker egentligen precis som vi och ger med sig till slut. Sen är det fritt fram att spetta loss lite kullersten från gatan och påbörja arbetet. Nå, ingen som vill? Håll käften då för helvete.
Banoona 