Konsten att glupskt sluka och sörpla.

30 06 2009

Min aptit sjunker vanligtvis i jämn takt med ökande temperatur. På vinterhalvåret tycks jag kunna äta i princip hur mycket som helst. Och av ren princip, ska kanske tilläggas. På vintern äter man! Lägger på sig några extra kilo för att hålla kylan ute. Under sommaren beror minskningen i näringsintag på att den svenska kosten inte längre faller mig i smaken, medan jag konstant svettas. Vem vill svulla i sig en gedigen tallrik raggmunkar medan alla väck och ytor på ens kropp är täckta med svett? Jag har även en smygande misstanke att mängden vatten, juice, saft, läsk och öl som fyller upp magsäcken lurar min kropp till att tro sig vara mätt och belåten.

olja

Så är dock inte fallet här på cypriotisk mark. Mängden vätska jag intar avdunstar eller upptas omedelbart. Hungern består. Denna mättas med åtskilliga portioner av kött och tzatziki i varierande intervaller. Min käft har avverkat ansenliga volymer medelhavsmat de senaste veckorna. Jag lever drömmen. Drömmen om ”all inclusive” utan en massa störande britter i rummet bredvid eller tyskar som brer ut sig över hela poolområdet.

Det enda problemet är besattheten kring oliver. Bevare mig väl. Deras karaktär är bara underlig och alldeles för stark. Som om de lösgjorts från Lucifers nedre regioner. De faller många i smaken, naturligtvis, men måste de förekomma i varenda maträtt? Vare sig de är berättigade eller inte med sin närvaro så finner man dem där. Dolda som små försåtmineringar. Efter en liter eller två av billigt vin slutar jag dock bry mig och gluffsar i mig dem utan större eftertanke. Tur är väl det. De innehåller massvis med vatten.





Hjärnfisar.

10 06 2009

På toaletten får jag möjlighet att i ett isolerat tillstånd begrunda en serie av underliga tankar. Idéer jag normalt sett inte får möjlighet att utveckla då jag blir distraherad av annat- och andra. Så fort mina skinkor nuddar den där kalla sitsen infinner sig en tystnadens stämning. Inte på ett negativt vis. Utan snarare en fridfull känsla av att få befinna sig i ett lugn. Förhoppningsvis utan en följande storm i porslinsskålen jag siktar på.

toa

Senast satt jag och förundrades över hur road jag kan bli av slumpmässiga historiska fakta som tråkar ut de flesta, inklusive min kära sambo. Och hennes familj. Fakta som inte fyller någon funktion i sig, eller kan tänkas göra det över någon överskådlig framtid. Men när jag läser/hör dem blir jag omedelbart fylld med en glädje och vill dela med mig av dem till andra. Visste ni t.ex att John Wilkes Booth (mannen som sköt Abraham Lincoln) hade en äldre bror vid namn Edwin? Som mitt under brinnande inbördeskrig befann sig vid en tågstation i Jersey City där han såg en ung man trilla ner på rälsen. Förskräckt hoppar han efter och lyckas släpa undan den blåslagna och förvirrade ynglingen precis innan han skulle krossats av ett lokomotiv. Den unga herrens namn? Robert Todd Lincoln, Abraham Lincolns äldste son.

Abraham Lincolns mördare kanske hade behövt få skita lite oftare och därmed skjutit mer sällan. Faciliteterna för sådant måste ha varit hemskt primitiva under hans levnadstid. Att han skulle ha försökt undvika att slita ner sex lager tjockt ylletyg flera gånger om dagen under sådana omständigheter, bara för att få lätta på trycket och kanske filosofera en anning, är inte en helt absurd tanke. Förstoppad och rasist lär inte vara en bra kombination. För någon inblandad.

”Intressant!” –  tänker jag för mig själv, mellan krystningarna. Jag börjar begrunda livets mönster och hur otroligt det är att tillfälligheter kan omforma människors liv. Fylld med en något större livsglädje och ett lättare språng, delvis för att en vikt lättats om inte från mina axlar så en annan region av min kropp, genomför jag den lilla ritualen jag alltid genomför mot slutet av ett toalettbesök. Två små kluttar flyttande tvål, en i vardera handflata, som jag sedan sammanför under vattenstrålen. Medan det enda ljudet i rummet är av vatten som far ner i avloppet lekar jag att mina intvålade händer är två uttrar som brottas. En fantasi som jag ständigt återkommer till inom vattenklosettens fridfulla väggar.

En utter gör trots allt ingen förnär.