Konsten att glupskt sluka och sörpla.

30 06 2009

Min aptit sjunker vanligtvis i jämn takt med ökande temperatur. På vinterhalvåret tycks jag kunna äta i princip hur mycket som helst. Och av ren princip, ska kanske tilläggas. På vintern äter man! Lägger på sig några extra kilo för att hålla kylan ute. Under sommaren beror minskningen i näringsintag på att den svenska kosten inte längre faller mig i smaken, medan jag konstant svettas. Vem vill svulla i sig en gedigen tallrik raggmunkar medan alla väck och ytor på ens kropp är täckta med svett? Jag har även en smygande misstanke att mängden vatten, juice, saft, läsk och öl som fyller upp magsäcken lurar min kropp till att tro sig vara mätt och belåten.

olja

Så är dock inte fallet här på cypriotisk mark. Mängden vätska jag intar avdunstar eller upptas omedelbart. Hungern består. Denna mättas med åtskilliga portioner av kött och tzatziki i varierande intervaller. Min käft har avverkat ansenliga volymer medelhavsmat de senaste veckorna. Jag lever drömmen. Drömmen om ”all inclusive” utan en massa störande britter i rummet bredvid eller tyskar som brer ut sig över hela poolområdet.

Det enda problemet är besattheten kring oliver. Bevare mig väl. Deras karaktär är bara underlig och alldeles för stark. Som om de lösgjorts från Lucifers nedre regioner. De faller många i smaken, naturligtvis, men måste de förekomma i varenda maträtt? Vare sig de är berättigade eller inte med sin närvaro så finner man dem där. Dolda som små försåtmineringar. Efter en liter eller två av billigt vin slutar jag dock bry mig och gluffsar i mig dem utan större eftertanke. Tur är väl det. De innehåller massvis med vatten.

Annonser




Träjd-mark.

24 05 2009

Att se en barndomshjälte på deckis gör mig ledsen i ögat. Men vänta? Det är inte Mario, det är hans ondskefulla kusin Marco som försöker sälja undermålig pasta till folket. Lömskt.

mariopasta”Mamma mia! That’s a spicy copyright infringement!”

Willy:s, företaget som varken bryr sig om korrekta svenska suffix eller upphovsrättsliga konsekvenser. Rebeller i livsmedelsindustrin. Utan fruktan eller sunt förnuft. Nästa vecka hoppas jag hitta Sonic-pulversoppa i hyllorna. Ursäkta, ”Seismic”-pulversoppa så klart.





Det vita guldet.

19 09 2008

Ibland ser man spännande saker. Oftast inte förstås, men emellanåt. Med spännande menar jag inte nödvändigtvis en biljakt eller ett sexigt möte på hustaken högt ovanför Paris gator. Nej, jag tänker mig mer ovanligheter. Ögonblick vi vanligtvis inte träffar på. Saker som får oss att stanna upp och tänka över vad det precis var vi såg. Låta det rulla runt lite där uppe i torktumlaren som är våra sinnen. När det blir fullt i filtret får vi Alzheimers. Tror jag, jag är inte en läkare. Men jag spelar en på TV.

Det mest rafflande jag någonsin har sett var för drygt ett år sedan när jag rumlade runt i Seattle som utbytesstudent och allmän internationell fyllekaja. Vår lilla grupp av ynglingar befann sig precis utanför Pike Place Market efter lite utforskande av detta landmärke. Jag stod på ett hörn och kedjerökte medan de andra injicerade kaffe rakt in i sina ögonglobar, eller hur det nu låg till. När jag var inne på min tredje raka cigarett tittar jag tvärs över den lilla betongplanen med tillhörande bänkar och bord i samma material. Där, på andra sidan, ser jag en man i trettioårsåldern. Iförd kortbyxor och en neonblå t-shirt sitter han på tidigare nämnda bänkar. Vilket är tur för jag misstänker att hans kroppshydda inte kan bäras upp av mänskliga fötter. Benen skulle omedelbart krossas till ett finkornigt pulver om de belastades med en sådan vikt. I sin ena hand håller han en öppnad burk med majonnäs. Den andra är djupt begravd i burken.

Jag blir naturligvis något ställd av detta spektakel som jag står och iakktar. Vad är det han håller på med? Försöker han framställa sexliknande ljud för komisk effekt? För att liksom fördriva en eftermiddag? Sakta börjar han föra ut handen ur burken. Den är inte bara nersmetad i majonnäs han håller dessutom en stor klump av det i vad jag skulle beskriva som ett dödsgrepp. När snubben når sin mun börjar han mosa in denna geggiga skatt han funnit. Vid det här laget måste jag vända mig om för att inte få kväljningar. Efter att ha tipsat en eller två av mina goda vänner om denna mänsklighetens stolthet lämnar jag platsen för att aldrig igen se karln. Vad gör han idag? Har han gått vidare till att dricka såser i offentliga parker? Allt jag vet är att han gjorde mitt liv lite mer fascinerande, om så bara för någon minut. Tack.





Pac-Man, Mitt I Maten.

14 06 2008

Så var han plötsligt där, min gode vän. Ett kärt återseende och en glad överraskning.





Nostalgiskt.

19 05 2008

Åh, så de mäktiga har fallit!


Se vem jag hittade liggandes i frysdisken.

Är det bara jag som minns de gratis påfyllningarna? Vad har hänt gamle vän?