Musik för tondöva.

19 12 2008

Volbeat måste vara det mest överskattade band jag någonsin haft oturen att få höra. Varenda spår har den underliga karaktären av att låta som tre helt olika versioner de bara mosat ihop i brist på bättre idéer. Ingen enskild del håller, ihop är det ännu värre. Menlösa chuga-chuga-break-riff som slentrianmässigt kombineras ihop med texter som är så banala att de hade kunnat klottrats ner av vilket nutidsbarn som helst med mongolida drag och alldeles för mycket sinnesförvrängande substanser i blodet.

Deras ljudande kan liknas vid att köra in konkelbär i öronen. Med skillnaden att konkelbär förr eller senare kommer ut igen, på din axel eller golvet, medan Volbeats musikala travestier aldrig kan göras ohörda. De är fast där inne för alltid.

Lägger du dessutom till deras fjantiga machoattityd och estetik har du den den musikaliska motsvarigheten av en Jackson Pollock-tavla. Men betydligt mer likt en spya. Dessutom luktar deras fans förmodligen som en halvsmält kebabrulle och fulöl på väg upp ur strupen en kall lördagnatt. Ska danmark nånsin lyckas producera ett till bra band efter D-A-D på 90-talet? Tveksamt.

Uppdatering på begäran, 12/01/09:

Se på denna video och bedöm själv…

Varning utfärdas, sångaren låter extremt förstoppad. Alternativt retsamt efterbliven.