Hjärnfisar.

10 06 2009

På toaletten får jag möjlighet att i ett isolerat tillstånd begrunda en serie av underliga tankar. Idéer jag normalt sett inte får möjlighet att utveckla då jag blir distraherad av annat- och andra. Så fort mina skinkor nuddar den där kalla sitsen infinner sig en tystnadens stämning. Inte på ett negativt vis. Utan snarare en fridfull känsla av att få befinna sig i ett lugn. Förhoppningsvis utan en följande storm i porslinsskålen jag siktar på.

toa

Senast satt jag och förundrades över hur road jag kan bli av slumpmässiga historiska fakta som tråkar ut de flesta, inklusive min kära sambo. Och hennes familj. Fakta som inte fyller någon funktion i sig, eller kan tänkas göra det över någon överskådlig framtid. Men när jag läser/hör dem blir jag omedelbart fylld med en glädje och vill dela med mig av dem till andra. Visste ni t.ex att John Wilkes Booth (mannen som sköt Abraham Lincoln) hade en äldre bror vid namn Edwin? Som mitt under brinnande inbördeskrig befann sig vid en tågstation i Jersey City där han såg en ung man trilla ner på rälsen. Förskräckt hoppar han efter och lyckas släpa undan den blåslagna och förvirrade ynglingen precis innan han skulle krossats av ett lokomotiv. Den unga herrens namn? Robert Todd Lincoln, Abraham Lincolns äldste son.

Abraham Lincolns mördare kanske hade behövt få skita lite oftare och därmed skjutit mer sällan. Faciliteterna för sådant måste ha varit hemskt primitiva under hans levnadstid. Att han skulle ha försökt undvika att slita ner sex lager tjockt ylletyg flera gånger om dagen under sådana omständigheter, bara för att få lätta på trycket och kanske filosofera en anning, är inte en helt absurd tanke. Förstoppad och rasist lär inte vara en bra kombination. För någon inblandad.

”Intressant!” –  tänker jag för mig själv, mellan krystningarna. Jag börjar begrunda livets mönster och hur otroligt det är att tillfälligheter kan omforma människors liv. Fylld med en något större livsglädje och ett lättare språng, delvis för att en vikt lättats om inte från mina axlar så en annan region av min kropp, genomför jag den lilla ritualen jag alltid genomför mot slutet av ett toalettbesök. Två små kluttar flyttande tvål, en i vardera handflata, som jag sedan sammanför under vattenstrålen. Medan det enda ljudet i rummet är av vatten som far ner i avloppet lekar jag att mina intvålade händer är två uttrar som brottas. En fantasi som jag ständigt återkommer till inom vattenklosettens fridfulla väggar.

En utter gör trots allt ingen förnär.

Annonser




Idérik på Internet.

3 03 2009

En kombination av ständig brist på inspiration, ett fullspäckat schema och allmänt vinterdeppande leder sällan till storslagna skapandeprocesser. På senare tid tycks allt som kommer ur mig (kreativt så väl som avfall) hålla en i allmänhet låg kvalitet och urvattnad karaktär. En god bok ger konsistens åt allting, då och då.

Jag klarar heller inte av att bli ordentligt förbannad. Efter FRA, IPRED, rättegången mot The Pirate Bay, Victorias bröllop och att facken nu går med på sänkta löner orkar jag inte längre bli arg. För utmattad för att bli ursinnig. En ljuspunkt i vardagen är dock att andra svenskar för en gångs skull tycks göra någon form av uppror. Hur artigt och snällt i tonen det än må vara. Det hela sker nästintill uteslutande i Facebook-grupper, som ingen sen bryr sig om. Men det är en början, en öppning, en chans.

Revolution är så söligt. Jag föredrar att ta en kopp kaffe och diskutera. Ineffektiv är ibland synonymt med behagligt. Om vi bara kunde sammanfoga det hela till ett koffeinstint och småpirrigt blodbad utan stök. Under tiden sitter jag här på hörnet och sörplar medan jag läser klart.





Manligt hörru!

6 10 2008

Jag sitter här och läser om Aftonbladets nya tema på sin kultursida: Män som kramas med män. Är det verkligen vad det behövs mer av? Att män ska bli ännu mer som kvinnor? Sverige är redan ett löjligt feminint (i brist på ett bättre ord) land som det är. Känslor är viktigare än fakta. Barn är viktigare än människor. Tillfällig säkerhet är viktigare än att ha roligt. Vad har detta ledit fram till? Ett bättre samhälle? Knappast. En stor del av skulden kommer jag lägga på denna neo-post-pseudo-feministiska rörelse som skvalpar runt i alla kulturella och politiska finrum. Det är dennes stora misslyckande att vi långsamt gjort oss av med de bra stereotypt manliga attribut som funnits och behållit de dåliga. Meningslös karriärism och sex likställt med att ta en lättöl tycks vara det enda som finns kvar. Två saker som får mig att vilja kräkas i min soppa.

Kvinnor vet lika lite eller mindre om vad det innebär att vara man som vi som faktiskt har en snopp. Varför ska vi då lyssna på dem? Ska män återgå till att tala om för kvinnor vad innebörden av femininitet är? Naturligtvis inte, så varför är då det första något positivt? Om en kvinna skulle påstå att kvinnor är bättre än män skulle hon överösas med applåder. Vänd på situationen och en åtminstone verbal lynchning är nära förestående. Hur ser våra värderingar och antaganden ut? Världen skulle vara en mycket bättre plats och inga krig skulle nånsin startas om kvinnor fick bestämma. Margaret Thatcher, Golda Meir och Indira Gandhi var väl helt enkelt inte kvinnliga nog. Vad nu det innebär.

Var hittar man denna grabbiga manlighet med halvt sociopata män som bara tänker på fitta, hockey och att knacka bögar? Vilka är dessa män? Har jag träffat på ett par exempel av dem i mina små manövrar ute i världen? Naturligtvis har jag gjort det. Men jag skulle vilja dra iväg en gissning om att de är en såpass försvinnande liten procentandel att de blir obetydliga. Det kommer alltid att finnas, de är en kvarglömd del av vårt genetiska arv. De var säkert användbara en gång i vår forntid. Denna undergrupp av inte allt för intelligenta muskelberg. När vi behövde folk som var dumma nog att faktiskt springa mot en björn i grottöppningen. Medan vi andra kunde fly.

Alla dessa skribenter, kulturknuttar och feminister kanske borde sluta hänga med och attraheras av just dessa män. Så skulle vi med en åtminstone halvt fungerande hjärnbark äntligen få slippa höra beklagandet av hur det är ”Så här män är” varenda gång de blivit knullade och dumpade eller hört en homofob kommentar. Rationalitet besegrar fördomar bra mycket bättre än känslor och kramar.





Det vita guldet.

19 09 2008

Ibland ser man spännande saker. Oftast inte förstås, men emellanåt. Med spännande menar jag inte nödvändigtvis en biljakt eller ett sexigt möte på hustaken högt ovanför Paris gator. Nej, jag tänker mig mer ovanligheter. Ögonblick vi vanligtvis inte träffar på. Saker som får oss att stanna upp och tänka över vad det precis var vi såg. Låta det rulla runt lite där uppe i torktumlaren som är våra sinnen. När det blir fullt i filtret får vi Alzheimers. Tror jag, jag är inte en läkare. Men jag spelar en på TV.

Det mest rafflande jag någonsin har sett var för drygt ett år sedan när jag rumlade runt i Seattle som utbytesstudent och allmän internationell fyllekaja. Vår lilla grupp av ynglingar befann sig precis utanför Pike Place Market efter lite utforskande av detta landmärke. Jag stod på ett hörn och kedjerökte medan de andra injicerade kaffe rakt in i sina ögonglobar, eller hur det nu låg till. När jag var inne på min tredje raka cigarett tittar jag tvärs över den lilla betongplanen med tillhörande bänkar och bord i samma material. Där, på andra sidan, ser jag en man i trettioårsåldern. Iförd kortbyxor och en neonblå t-shirt sitter han på tidigare nämnda bänkar. Vilket är tur för jag misstänker att hans kroppshydda inte kan bäras upp av mänskliga fötter. Benen skulle omedelbart krossas till ett finkornigt pulver om de belastades med en sådan vikt. I sin ena hand håller han en öppnad burk med majonnäs. Den andra är djupt begravd i burken.

Jag blir naturligvis något ställd av detta spektakel som jag står och iakktar. Vad är det han håller på med? Försöker han framställa sexliknande ljud för komisk effekt? För att liksom fördriva en eftermiddag? Sakta börjar han föra ut handen ur burken. Den är inte bara nersmetad i majonnäs han håller dessutom en stor klump av det i vad jag skulle beskriva som ett dödsgrepp. När snubben når sin mun börjar han mosa in denna geggiga skatt han funnit. Vid det här laget måste jag vända mig om för att inte få kväljningar. Efter att ha tipsat en eller två av mina goda vänner om denna mänsklighetens stolthet lämnar jag platsen för att aldrig igen se karln. Vad gör han idag? Har han gått vidare till att dricka såser i offentliga parker? Allt jag vet är att han gjorde mitt liv lite mer fascinerande, om så bara för någon minut. Tack.





Hälsosam fulhet.

1 09 2008

Är det så fel att vilja retuschera skolfoton? Ja! En hel del av livet spenderar vi åt att försöka se, om inte snygga ut, så åtminstone presentabla. Men ibland behöver vi påminnas om hur vi egentligen kan se ut. Ofräscha, okammade och fula. Så vi kommer ner på jorden lite emellanåt. En del av oss behöver erinra mer sällan än andra. Det är i sådana lägen våra pass, körkort och skolfoton fungerar utmärkt som verktyg att påminna oss. Dessutom ska inte barn vara snygga. De bör förbli vad de alltid har varit: underliga. Skeva tänder och öron är en del av ens uppväxt. Sådana saker bygger upp karaktär och en personlighet. Dina ungdomsfinnar kommer göra dig smartare!

Finns det något tråkigare än människor som är och alltid har varit perfekta? Har ni försökt prata med en sådan individ? Har de någonsin en enda intressant tanke som flyter omkring där inne i deras vattenfyllda skallar? Sist jag lyssnade på en såndär ”person” fick jag en akut känsla av att vilja hugga mig själv i öronen med vad jag än råkade ha på mig. Som tur var fick hon syn på nåt blänkande och blev distraherad innan jag lyckats fumla fram min nyckelknippa ur fickan.

Även om det är lockande att vilja dölja alla våra små skavanker så kanske en del borde få förbli där de är, för allmän beskådan. Vore det inte bättre att lära sig leva med dem? Bygga vårt självförtroende på annat än om vi råkar ha en bra ”hårdag”. Vi kommer ändå aldrig bli som det vackra folket vi ser på TV. Varför skulle vi vilja det?





Jag flyger inte nykter om jag kan.

18 07 2008

Läs det här. Och nu vill naturligtvis vissa även förbjuda alkohol på flyget. Ska såna här idioter få förstöra för alla oss andra? Slutar de servera sprit kommer jag sluta flyga längre sträckor. Då får det tamejfan vara. Jag stannar hemma. Det är inte nog med att jag är instängd i ett trångt utrymme med dålig luft och skrikande barnfamiljer i flera timmar, ska man vara tvungen att göra det nykter också?

Jag litar inte på nykterister.

Inte avtrubbad och vid mina sinnens fulla bruk skulle detta låta farligt likt tortyr. I mina öron. När de inte är fyllda av meninigslöst babbel från mina medpassagerare eller barnaskri. Om nåt borde det vara tvång på alkohol när det flygs. Antingen det eller så får flygbolagen börja pumpa in små mängder av THC i kabinen. Godis så det räcker finner ni i den där lilla vagnen flygvärdinnorna har. Det har inte slagit någon att killen kanske skulle ha flippat ur ännu mer om han var nykter? Med perfekt motorik skulle han kanske ha lyckats få upp dörren. Än en gång har alkoholen räddat oss!

Era tankar?





De, Dem och Du.

16 07 2008

En sak som ger mig allergiska utslag är när någon inte begriper hur ”De” och ”Dem” bör användas. Jag tänker inte göra detta till någon svenskalektion men om du inte vet hur något ska användas ska du låta bli. Åtminstone i artigt sällskap, så att säga. Använd hellre ”dom” i såna fall.

Om de skulle skriva något i stil med: ”Dem är snabba.” eller ”Dem största bananerna.” så skulle jag omedelbart bli tvungen att bita mig på insidan av kinden. Hårt. För att inte omedlebart rätta dem och framstå som en jävla typ. Det känns som att cykla på en betongrefug mitt i meningen när det dyker upp.

En person låter garanterat inte mer intelligent genom att försöka vara korrekt och sedan misslyckas kapitalt. Effekten blir snarare den motsatta. Det kan kanske vara lite sött det med. Men det är mestadels ganska tarvligt. Som ett litet barn som ska vara vuxen och äta med bestick men smetar in spagettin med sås i hela ansiktet och håret i sina försök. Om du istället bytte ut barnet mot en äldre herre med rakat huvud, skägg och tatueringar. Det blir med andra ord lite läskigt.