Hjärnfisar.

10 06 2009

På toaletten får jag möjlighet att i ett isolerat tillstånd begrunda en serie av underliga tankar. Idéer jag normalt sett inte får möjlighet att utveckla då jag blir distraherad av annat- och andra. Så fort mina skinkor nuddar den där kalla sitsen infinner sig en tystnadens stämning. Inte på ett negativt vis. Utan snarare en fridfull känsla av att få befinna sig i ett lugn. Förhoppningsvis utan en följande storm i porslinsskålen jag siktar på.

toa

Senast satt jag och förundrades över hur road jag kan bli av slumpmässiga historiska fakta som tråkar ut de flesta, inklusive min kära sambo. Och hennes familj. Fakta som inte fyller någon funktion i sig, eller kan tänkas göra det över någon överskådlig framtid. Men när jag läser/hör dem blir jag omedelbart fylld med en glädje och vill dela med mig av dem till andra. Visste ni t.ex att John Wilkes Booth (mannen som sköt Abraham Lincoln) hade en äldre bror vid namn Edwin? Som mitt under brinnande inbördeskrig befann sig vid en tågstation i Jersey City där han såg en ung man trilla ner på rälsen. Förskräckt hoppar han efter och lyckas släpa undan den blåslagna och förvirrade ynglingen precis innan han skulle krossats av ett lokomotiv. Den unga herrens namn? Robert Todd Lincoln, Abraham Lincolns äldste son.

Abraham Lincolns mördare kanske hade behövt få skita lite oftare och därmed skjutit mer sällan. Faciliteterna för sådant måste ha varit hemskt primitiva under hans levnadstid. Att han skulle ha försökt undvika att slita ner sex lager tjockt ylletyg flera gånger om dagen under sådana omständigheter, bara för att få lätta på trycket och kanske filosofera en anning, är inte en helt absurd tanke. Förstoppad och rasist lär inte vara en bra kombination. För någon inblandad.

”Intressant!” –  tänker jag för mig själv, mellan krystningarna. Jag börjar begrunda livets mönster och hur otroligt det är att tillfälligheter kan omforma människors liv. Fylld med en något större livsglädje och ett lättare språng, delvis för att en vikt lättats om inte från mina axlar så en annan region av min kropp, genomför jag den lilla ritualen jag alltid genomför mot slutet av ett toalettbesök. Två små kluttar flyttande tvål, en i vardera handflata, som jag sedan sammanför under vattenstrålen. Medan det enda ljudet i rummet är av vatten som far ner i avloppet lekar jag att mina intvålade händer är två uttrar som brottas. En fantasi som jag ständigt återkommer till inom vattenklosettens fridfulla väggar.

En utter gör trots allt ingen förnär.