Konsten att glupskt sluka och sörpla.

30 06 2009

Min aptit sjunker vanligtvis i jämn takt med ökande temperatur. På vinterhalvåret tycks jag kunna äta i princip hur mycket som helst. Och av ren princip, ska kanske tilläggas. På vintern äter man! Lägger på sig några extra kilo för att hålla kylan ute. Under sommaren beror minskningen i näringsintag på att den svenska kosten inte längre faller mig i smaken, medan jag konstant svettas. Vem vill svulla i sig en gedigen tallrik raggmunkar medan alla väck och ytor på ens kropp är täckta med svett? Jag har även en smygande misstanke att mängden vatten, juice, saft, läsk och öl som fyller upp magsäcken lurar min kropp till att tro sig vara mätt och belåten.

olja

Så är dock inte fallet här på cypriotisk mark. Mängden vätska jag intar avdunstar eller upptas omedelbart. Hungern består. Denna mättas med åtskilliga portioner av kött och tzatziki i varierande intervaller. Min käft har avverkat ansenliga volymer medelhavsmat de senaste veckorna. Jag lever drömmen. Drömmen om ”all inclusive” utan en massa störande britter i rummet bredvid eller tyskar som brer ut sig över hela poolområdet.

Det enda problemet är besattheten kring oliver. Bevare mig väl. Deras karaktär är bara underlig och alldeles för stark. Som om de lösgjorts från Lucifers nedre regioner. De faller många i smaken, naturligtvis, men måste de förekomma i varenda maträtt? Vare sig de är berättigade eller inte med sin närvaro så finner man dem där. Dolda som små försåtmineringar. Efter en liter eller två av billigt vin slutar jag dock bry mig och gluffsar i mig dem utan större eftertanke. Tur är väl det. De innehåller massvis med vatten.