Skälvande Darrningar I Berg och Dalar.

Allt detta prat om kinesiska jordbävningar har nästan gjort mig lite ledsen i ögat. Ett mindre jordskalv har nu inträffat i det betydligt mer närliggande Island. Nån fick en tavla på sin fot och en annan persons kryddhylla rasade ner på diskbänken. Då kan jag äntligen pusta ut och slippa behöva oroa mig över de mer än 60 000 döda i Kina. Gud så skönt. Vilken tur att någon svensk inte blev skadad!

Kineser finns det gott om. Men vem ska fiska ut nordatlanten om Island sjunker ner i havet? Norge kan inte göra allt på egen hand. Valarna kommer inte utrota sig själva för bövelen. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Helst ett folk som vägrar äta grönsaker.

1000 misslyckanden.

Vem är det som har bestämt att Alex Schulman skulle vara rolig? Jag måste ha missat det mötet. Jag vill påstå att det enda sättet han kan betraktas som komiker måste ha varit om det klubbats igenom av någon slags kommission. Varför i helvete var det ingen som lade in ett veto? Sträckte upp handen lite och undrade om han inte kanske måste vara rolig också? För att få vara komiker alltså, för att få vara Alex Schulman krävs bara ett riktigt fult skägg. Tydligen.

Bara för att du hänger på stureplan hela dagarna och alla dina funktionellt efterblivna polare i champagnebaren säger att du är en rolig jävel betyder detta inte att du är kapabel att underhålla någon annan än just dessa mänskliga ekon. Nämn en kändis, dra en liten överdrift och avsluta med nåt jävla SMS. Ett succékoncept som funkar i hela nationen!

Läs det här, fundera på det, läs det en gång till och dö lite inombords. Kan detta ha skrivits av en vuxen människa? Möjligtvis. Men begrunda då samtidigt att Herr Schulman (som anställt personen) jobbat för Mix Megapol, Aftonbladet och stureplan.se, samt skriver inne- och ute-listor. Jo, jag lovar, det är säkert. Han skriver sånadär listor som tjejer i mellanstadiet. Detta är inte humor, det är motsatsen till roligt. Om inte ordet ‘orolig’ redan varit reserverat en annan betydelse är det just precis så jag skulle beskriva alltihop. Alex Schulman är orolig.

Ett roligt fakta däremot är att både Alex och hans bror heter Carl. Carl Magnus Alexander Schulman och Carl Johan Morgan Schulman. Föräldrar med dålig fantasi leder sällan till uppfinningsrika ungar. Ett visst krav för ”humor” är abstrakt tänkande, kan tyckas. Att det är inavlad adel det handlar om är väl inte direkt förvånande. Jag undrar, skulle det gå att inavla sig tillbaka till apstadiet? De verkar vara på god väg åtminstone. Betyget blir således:

/ 5

En endaste George Carlin. Jag hade gett mindre men då hade hela poängen gått förlorad. Sen finner jag dessutom en morbid fascination för hela grejen. Som att se på en trafikolycka eller en *apa som luktar på sitt eget bajs.

*Det blev väldigt mycket ap-referenser.

Nostalgiskt.

Åh, så de mäktiga har fallit!

Se vem jag hittade liggandes i frysdisken.

Är det bara jag som minns de gratis påfyllningarna? Vad har hänt gamle vän?

100 Saker Jag Tänker På

Här följer en lista på hundra olika saker jag tänker på.

Nummer ett: Ute i skogen: ”Wow, jag kan kissa precis var som helst!”

Nummer två: Det finns fler än hundra olika saker att tänka på.

Nummer tre: Det är förhoppningvis inget som involverar kvällspressen.

Nummer fyra: De bästa och roligaste sakerna i livet är olagliga.

Nummer fem: Alla vet att de är viktigare än alla andra.

Nummer sex: Jag är aldrig för trött för att inte kunna bli förbannad på något eller någon.

Nummer sju: Alla älskar att generalisera.

Nummer åtta: Det finns två typer av människor här i världen. De som tror att det finns två typer av människor här i världen och de som inte gör det.

Nummer nio: Jag är väl omtyckt men inte älskad. Ungefär på samma vis som jag är kort men inte en dvärg.

Nummer tio: Kreativitet är inte alltid en bra idé.

Nummer elva: Vi har inte tid för rationella beslut!

Nummer tolv: Du vet att du lever när dina byxor är blöta.

Nummer tretton: Varför kan man inte bygga en katt?

Nummer fjorton: Efter ett visst antal timmar av knullande blir det bara armhävningar av alltihop.

Nummer femton: Jag avslutar aldrig något jag påbörjar.

Nu vet du.

Rationalisering av ”kärlek”.

Kärlek är en delvis självisk känsla. Vi vill känna oss älskade, omtyckta och beundrade på något vis. Samtidigt vill vi känna samma sak för någon annan. Det fyller oss också med ett välbefinnande. I de allra flesta fall blir jag äcklad av själviska handlingar. Något jag tycker mig se allt oftare. En del av vår kultur går idag ut på att evigt jaga efter självuppfyllelse. Den egna lyckan är allra viktigast. Det ger mig kväljningar. Jag är för den delens skull inte helt oskyldig. Men just kärlekens egoism är mest harmlös. När man älskar någon vill man ha den person för sig själv. Inte nödvändigtvis i alla lägen och situationer. Men du vill vara den enda personen den andra älskar på ett sådant vis. Svarsjukan uppstår när man misstänker att man inte är ensam om att få ta del av den personens sida.

Människor som är i ”öppna” relationer verkar mest sitta och rationalisera sin påstådda kärlek och förhållande. De vill olika saker här i livet, de är för olika som personer, de älskar fler än en person. Rent skitsnack och strunt. Särskilt i början på en relation. Är du förälskad i någon vill du ingenting annat än att ha henne/honom dygnet runt. Du sover inte, du äter inte, du struntar i ditt jobb eller utbildning och alla dina ägodelar. En helt uppslukande och berusande känsla. Ska man då sen vinka hejdå till personen medan de springer iväg och pippar med en annan människa? Är det bara jag som inte begriper hur det skulle gå ihop?

Kärleken yttrar sig olika för olika personer. Men den är inte rationell. Den går inte att förklara in i någon slags livsstil. Den går heller inte att normalisera. Man kan inte vara lite svalt förälskad i någon, sådär avvaktande och isigt betraktande kär. Känslorna växer fram med tiden, hur mycket är omöjligt att säga. Men ”kärlek vid första ögonkastet” är bara lust. Hur skönt det än må vara.

Det tycks nästan alltid vara så att det är en person som är ”starkare” i öppna relationer. Den som har fler än just en partner. Personen som mer eller mindre bestämt att enbart en partner inte räcker för dem, den andra finner sig helt enkelt i det. Där kommer rättfärdigandet in. Vill man knulla och gulla med flera personer får man för all del göra det. Men kalla det inte kärlek, det urholkar begreppet än mer än det redan är. Finn er i att det ni håller på med inte är romantik. Sluta upp med era rationaliseringar!

Mörkrädd.

Är det bara jag som blir livrädd för sånt här? Thomas Bodström måste ha gått och blivit sinnessjuk på senare dar för det är det enda sättet att beskriva ett sånt här förslag. Den mannen har blivit så full med skit att om du gav honom ett lavemang skulle han få plats i en skokartong. Vad hände Tommy? Du var ju ung och fager och hade massor med energi en gång i tiden. Har du hängt lite för mycket med förbittrade gamla rikspolischefer?

Thomas Bodström visar vad han tycker om det svenska folket.

Att Beatrice Ask skulle tycka att det var en bra idé är väl kanske inte direkt förvånande. Hon är moderat och har ingen utbildning eller kunnande i ämnet. Är det nåt högern blir sexuellt upphetsade över är det att spara in skattemedel samt ordning och reda. Det och att äta upp små barn för att deras oskyldiga själar livnär dem och får deras förstenade tjäriga hjärtan att fortsätta slå i ytterligare några veckor. Det finns en ganska logisk förklaring till varför polis, åklagare och domare är separerade i vårt juridiska system. Och den har ingenting med kostnadseffektivitet att göra. Vad kan det vara för nåt? Satiren håller på att bli verklighet.

Här har vi vår framtid gott folk.

Men så länge poliser och åklagare slipper göra sina egentliga jobb och vi sparar lite pengar kan vi nog säkert sova gott om nätterna. Vetandes att vårt omutliga och högst kompetenta polisväsende vakar över oss. Kan någon säga; Polisstat?

Bil(d)ligt.

Det gäller att hitta det roliga i vardagen.

Är det fel att fnissa så högt att tanten som står bredvid tittar konstigt på en?

Ps.
Jo, jag vet att det inte riktigt stavas så. Festbajsare!

Recension av en recensent.

Linda Skugges skriverier gör mig inte arg, upplyst, intresserad eller glad. De påverkar mig inte egentligen på något vis mer än att de kanske gör mig dummare för varje gång jag läser dem. Jag har en smygande misstanke om att det drabbar alla de stackare som någon gång läst hennes kåserier.

Så här ser Linda Skugge ut. Men det lägger jag ingen värdering vid. Det är säkert!

Det enda hon tycks ta upp nuförtiden är hur jobbigt det är för henne att vara förälder. Hur mycket press det är att vara mamma och att jobba. Samt andra aspekter av föräldrarskap. Jag har aldrig varit gravid tack vare att jag inte har en livmoder eller producerar ägg och har därmed per förlängning inte fått uppleva hur underbart det är att klämma ut några ungar. Nu har hon alltså tre stycken.

Linda, du har gått långt utöver ersättningsfaktorn för dig och din man/kille/sambo nu. Får jag kalla dig för Linda? Om det är tungt att jobba och att ha barn kanske du borde ha stannat upp och reflekterat över detta när Unge #1 för första gången spytt ner hela dig. Men istället visade du vilken visionär du är och plöjde vidare och skaffade ytterliggare två ungar. Tillåt mig att använda en snitsig och väl avvägd metafor för att illustrera min poäng här; Det här är lite som en person som medvetet sparkat sönder sitt badrum för att sen efter en fika och rökpaus gå vidare för att sparka sönder hela sitt kök och vardagsrum. När personen till sist är klar börjar hon/han högljutt beklaga sig över allt extra arbete de måste utföra för att få ordning på allting. Men sjuhelvetes vilket tjusigt renoveringsobjekt det kommer bli!

Jag gillar att lägga fram mina väl utformade teorier precis som du Linda. Vi kanske kan bli kompisar? Du skriver några paragrafer om att dina ungar fått influensa och smetat in hela soffan i snor precis innan deadline för en viktig krönika i Amelia. Så följer jag upp med ett stycke om hur jag nästan sket ner mig på vägen hem för att jag druckit för mycket kaffe vid lunch. Alla vet ju hur det kan sätta fart på systemet? Huh, eller hur? Linda? Logiska följder av kroppsfunktioner och karriärsproblem, vilken outtömlig källa för inspiration!

När var det sist Linda Skugge var relevant på något vis? Fittstim gavs ut 1999? Har det alltså snart gått ett decennium? Nu vill jag ju inte antyda att barnfödande har något med avtagande i relevans och begåvning att göra, men det är intressant hur fruktansvärt mycket tröttare och tråkigare alla verkar bli.

Sen vill jag även säga att det är synd att hon slutade blogga efter alla påhopp från ”allmänheten”. Nu är jag inte sarkastisk, jag menar allvar. Men snälla kan hon sluta använd engelska uttryck och ord. Det är inte fräckt, eller fränt, eller coolt eller vad nu ungdomarna säger. Det ger mig huvudvärk. Betyget blir således:

/ 5

Två Orvar Säfström av fem möjliga, mestadels för nostalgifaktorn.

Hjälpsamt.

Det är alltid trevligt att få lite hjälp i vardagen.

Tack så mycket för tipset Hemköp! Vad skulle jag göra utan er?

En gång för alla.

Kan vi sluta låtsas att det förs en riktig diskussion om kön, brott, straff och kulturella strukturer i Sverige? Är det inte helt uppenbart vid det här laget att det är en enda teori som gäller. Jag tror vi alla vet precis vilken det är. Tyvärr, ska väl tilläggas.

En bok som påstår att våldtäkter beror på patriarkala maktstrukturer i samhället. Wow, dra mig baklänges och kalla mig för Örjan. Äntligen någonting nytt! Först och främst vill jag bemöta själva recensionen av litteraturen i fråga. Det huvudsakliga problemet ligger i att den bejakar tesen som är bokens kärna utan betänkligheter. Att recensenten har en personlig preferens angående ämnen som berörs är inte något direkt problem för en recension i sig, så länge denna inte helt tar över. Vilket helt uppenbarligen har skett här. De litterära kriterier som själva recensionen bör beröra sammanfattas med: ”Kielos skriver skitbra.” Efter det följer en genomgång av det som boken tar upp. Saker som tycks förstärka just vad recensenten själv tycker. Pia Bergström skriver skitdåligt. Citera mig gärna.

Nu över till själva innehållet. Jag kan naturligtvis inte yttra mig om boken. Jag har inte läst den. Men om den är skriven på ett sådant vis som jag får intrycket av kan jag inte annat än undra vad poängen skulle vara. Att en idé/teori använts förr gör den inte mindre legitim på något vis. Men var i ligger den intellektuella utmaningen att skriva om något som så många redan känner till? Även om det är fel. Här skiljer jag mig markant från tesen som tycks presenteras. Att ”förnedringen riktar sig” mot någonting överhuvudtaget antyder avsikt. Att våldtäktsmän på något vis skulle ha någon djupare trosuppfattning angående det de gjort(gör) är högst osannolikt. Ja, de rationaliserar sina handlingar för sig själva. Detta är bara ett bevis för att de mycket väl vet att det de gjort är moraliskt fel. Att dessutom presentera rättsväsendets och allmänhetens bortförklaringar med hjälp av ”förmildrande omständigheter” är problematiskt. Förmildrande omständigheter så som genetiskt arv, uppväxt/miljö och situationens sammanhang används väl i princip konstant i alla rättsliga och moraliskt svåra lägen? Är våldtäktsmän bara onda? Har de då blivit det av naturen? Eller blir de skapade av någon slags kulturellt fenomen som tycks vara bokens egentliga slutsats? Sociopater föds inte. Men de skapas inte från grunden heller.

De skillnader angående kön och genus och denna problematik för den feministiska teorin lämnar jag orörd. Jag återvänder istället avslutningsvis till recensionen. Det som gör mig allra mest förvirrad är meningen; ”De viktigaste frågorna gäller ju förövarna. Varför våldtar män? Hur ska vi få dem att sluta?”. Är detta recensentens egna funderingar? Hej och välkommen Svepande Generaliseringar. Att män kan våldta utan konsekvenser och att de just därför gör detta är inte bara en väldigt dyster moraluppfattning utan även direkt felaktig. Människor kan nästintill konstant göra många saker som är moraliskt förkastliga utan att bli påkomna och bestraffad, vad är det då som hindrar dem? Nyckelordet är just moral. En intern etisk kompass och uppfattning som alla människor på ett eller annat vis har. Sen kan man undra över vilka dessa ”Vi” är, som ska hindra män från att våldta.

Våldtäkter begås av en extremt liten minoritet av män. Nu menar jag inte bara överfallsvåldtäkter som begås av för offren okända män utan även de betydligt vanligare. De som begås av en vän, nära bekant eller rent av familjemedlem. Jag vågar påstå att en enormt övervägande majoritet av män i vuxen ålder har förmågan att rationellt tänka över och sätta sig in i en situation där en våldtäkt begåtts och känna en avsky för handlingen. Att tiotusentals våldtäkter sker varje år betyder inte att det finns tiotusentals våldtäktsmän. Dessa män är återfallsförbrytare, återfaller de till precis samma offer varje gång?

Aftonbladet är inte någon garant för journalistisk integritet eller upplyft diskurs men den speglar helt klart samhällstrender och den allmänna uppfattning som råder. Ursäkta mina generaliseringar…