Jag flyger inte nykter om jag kan.

Läs det här. Och nu vill naturligtvis vissa även förbjuda alkohol på flyget. Ska såna här idioter få förstöra för alla oss andra? Slutar de servera sprit kommer jag sluta flyga längre sträckor. Då får det tamejfan vara. Jag stannar hemma. Det är inte nog med att jag är instängd i ett trångt utrymme med dålig luft och skrikande barnfamiljer i flera timmar, ska man vara tvungen att göra det nykter också?

Jag litar inte på nykterister.

Inte avtrubbad och vid mina sinnens fulla bruk skulle detta låta farligt likt tortyr. I mina öron. När de inte är fyllda av meninigslöst babbel från mina medpassagerare eller barnaskri. Om nåt borde det vara tvång på alkohol när det flygs. Antingen det eller så får flygbolagen börja pumpa in små mängder av THC i kabinen. Godis så det räcker finner ni i den där lilla vagnen flygvärdinnorna har. Det har inte slagit någon att killen kanske skulle ha flippat ur ännu mer om han var nykter? Med perfekt motorik skulle han kanske ha lyckats få upp dörren. Än en gång har alkoholen räddat oss!

Era tankar?

De, Dem och Du.

En sak som ger mig allergiska utslag är när någon inte begriper hur “De” och “Dem” bör användas. Jag tänker inte göra detta till någon svenskalektion men om du inte vet hur något ska användas ska du låta bli. Åtminstone i artigt sällskap, så att säga. Använd hellre “dom” i såna fall.

Om de skulle skriva något i stil med: “Dem är snabba.” eller “Dem största bananerna.” så skulle jag omedelbart bli tvungen att bita mig på insidan av kinden. Hårt. För att inte omedlebart rätta dem och framstå som en jävla typ. Det känns som att cykla på en betongrefug mitt i meningen när det dyker upp.

En person låter garanterat inte mer intelligent genom att försöka vara korrekt och sedan misslyckas kapitalt. Effekten blir snarare den motsatta. Det kan kanske vara lite sött det med. Men det är mestadels ganska tarvligt. Som ett litet barn som ska vara vuxen och äta med bestick men smetar in spagettin med sås i hela ansiktet och håret i sina försök. Om du istället bytte ut barnet mot en äldre herre med rakat huvud, skägg och tatueringar. Det blir med andra ord lite läskigt.

Skandalöst!

Jag läste det här och kunde inte mer än undra vad det är för hemskt hemskt fel på svenskar och svenskor.

Åh herregud! De fick inte dricka sin öl i fred?! Nämen vad är detta för beteende? Det är som om de förväntas vara sociala om de är ute vid stora evenemang. Dessa underligga och för oss främmande traditioner de har för sig nere på kontinenten kan vara ytterst besvärande.

Även detta gjorde mig väldigt trött. Det utmålas som någon slags tragedi. Beroende på hur man behandlar ordet så kan det betraktas som så. Om man menar att det var en händelse som omedelbart hade kunnat undvikas, så ja då kanske det var tragiskt. Men om man som jag tror på evolution så bevisar detta bara att de allra mest korkade förr eller senare sorteras ut genom just sin egen bristande intelligens. Synd bara att hon hann föröka sig.

Vad trodde hon skulle hända? Skulle hon krocka med en annan rattfull, sen skulle de stappla ut ur sina bilvrak och ger varandra en high five medan de skrattade åt hela grejen?

Pac-Man, Mitt I Maten.

Så var han plötsligt där, min gode vän. Ett kärt återseende och en glad överraskning.

100 Saker Jag Tänker På, del två.

En kort fortsättning.

Nummer sexton: Tecknet på en dålig fest; någon som skriker “Fest!”.

Nummer sjutton: Det här är inte ett skägg, det är en liten katt som jag dresserat att ligga väldigt stilla.

Nummer arton: En grävling är i stort sett en billigare variant av en björn.

Nummer nitton: Straight eller gay. Svart eller vit. Vi är alla rosa på insidan.

Nummer tjugo: Vill du låta smart, lägg till några adjektiv.

Nummer tjugoett: Är de “magiska orden” de samma för en trollkarl eller häxa som för oss andra?

Nummer tjugotvå: Vore det olämpligt att säga “Välkommen åter.” om du jobbar som begravningsentreprenör?

Nummer tjugotre: En fetisch är bara en pretention iförd läderstövlar och strap-on.

Nummer tjugofyra: Folk lägger inte märke till detaljer.

Nummer tjugofem: Folk lägger inte märke till detaljer.

Nummer tjugosex: Det som skiljer agnarna från vetet är en invecklad skördeprocess som är fruktansvärt tråkig.

Nummer tjugosju: En hel del homosexuella män stannar kvar i garderoben så länge för att de är modeintresserade.

Voila – le conversation a la internet.

Pedofiler och Allmänheten.

Människors allmäna jargong gör mig ibland så fruktansvärt jävla trött. Nu är hela pedofil-hetsen i full gång igen. Se upp, pedofiler lurar överallt! De kommer att våldföra sig på era barn när ni som minst anar det!  Titta aldrig bort! De är inte bara gravt sjuka människor, de är onda! Ren och skär ondska ser man så sällan nu för tiden. Det är skönt att kunna peka på någonting och direkt avgöra om det är ondskefullt. Lite tryggt och säkert och mysigt.

Det är frukstansvärt lätt att sitta i fikarummet på sitt jobb eller i sin blogg och hävda att dödsstraff är ett gångbart alternativ för pedofiler. Det vill säga ifall man inte bryr sig om att tänka efter i mer än fem sekunder. Att ett specifikt fall kan vara helt solklart och uppenbart betyder absolut ingenting. Lagen är inte selektiv, den stiftas inte olika för enskilda ärenden. Släpp era bibliska hämnduppfattningar. De är bara så 1500-tal…

Missförstå mig rätt nu. Jag tror på rätt och fel i alla situationer. Evidentiella så väl som moraliska. Sen kan de vara näst intill omöjligt för en människa att urskilja dessa sanningar. Detta betyder däremot inte att vi ska sluta försöka. Idén att moral är subjektivt “rätt” för någon men “fel” för en annan och att ingen därmed har monopol på sanningen är fånigt önsketänkande. 2 + 2 blir inte 5 för dig, hur mycket du än kisar. Sanningen är inte demokratiskt framröstad. Den kan vara obekväm och hemsk och väcka anstöt, men det gör den inte mindre sann.

Pedofiler är psykiskt störda individer i behov av vård. Punkt slut. Deras handlingar, om det gått så långt, är utan tvekan vidriga. Rent av ondskefulla. Men personen är inte ondare än någon annan psykiskt störd människa. Eller kan man rangordna psykiska störningar på en skala av godhet? Är anorexia mer eller mindre ondskefullt än schizofreni? Så när folk säger att de vill slå ihjäl peodifler eller kemiskt kastrera dem blir jag lite fundersam. Särskilt när det är en folkvald som gör sådana uttalanden.

Detta stinker av den klassiska uppfattningen om mental hygien och renhet som vi höll på med förr här i Sverige. Ni vet, när de spårade ur lite och vi inte bara kastrerade de psykiskt sjuka utan även en massa annat “oönskat” folk. Folk som zigenare, fattiga, lapp-jävlar och de mentalt slöa (vad nu det innebär). Än en gång, missförstå mig rätt. Jag jämför inte romer och samer eller nån annan än just pedofiler med pedofiler. Men om vi ska börja kastrera personer, var drar vi då gränsen? Ska vi bara just kastrera sexualförbrytare? En viss underkategori av dem? Mycket av den njutning de får ut av sina brott är inte direkt kopplat till den konventionella bilden av sexualitet och deras pung. För att inte nämna de fåtal kvinnliga sexualförbrytare som finns. Hur permanent behandlingen är anser jag inte vara det väsentliga. Vad händer om någon feldiagnostiseras? Trot eller ej så gör psykologer fel ibland. Jag vet, jag blev också chockad när jag fick höra det. Jag spottade ut mitt litium rakt i latexmasken på min gimp.

Om nu en del människor vill släpa ut pedofiler på våra torg och stena dem till döds så tycker jag vi gör det. Kom igen! Vi kan nog utan problem samla ihop ett par hundra pers och storma våra häkten och fängelser. Polisen lär inte göra allt för mycket motstånd. De kommer försöka hindra oss lite halvhjärtat i några minuter men tycker egentligen precis som vi och ger med sig till slut. Sen är det fritt fram att spetta loss lite kullersten från gatan och påbörja arbetet. Nå, ingen som vill? Håll käften då för helvete.

Skälvande Darrningar I Berg och Dalar.

Allt detta prat om kinesiska jordbävningar har nästan gjort mig lite ledsen i ögat. Ett mindre jordskalv har nu inträffat i det betydligt mer närliggande Island. Nån fick en tavla på sin fot och en annan persons kryddhylla rasade ner på diskbänken. Då kan jag äntligen pusta ut och slippa behöva oroa mig över de mer än 60 000 döda i Kina. Gud så skönt. Vilken tur att någon svensk inte blev skadad!

Kineser finns det gott om. Men vem ska fiska ut nordatlanten om Island sjunker ner i havet? Norge kan inte göra allt på egen hand. Valarna kommer inte utrota sig själva för bövelen. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Helst ett folk som vägrar äta grönsaker.

1000 misslyckanden.

Vem är det som har bestämt att Alex Schulman skulle vara rolig? Jag måste ha missat det mötet. Jag vill påstå att det enda sättet han kan betraktas som komiker måste ha varit om det klubbats igenom av någon slags kommission. Varför i helvete var det ingen som lade in ett veto? Sträckte upp handen lite och undrade om han inte kanske måste vara rolig också? För att få vara komiker alltså, för att få vara Alex Schulman krävs bara ett riktigt fult skägg. Tydligen.

Bara för att du hänger på stureplan hela dagarna och alla dina funktionellt efterblivna polare i champagnebaren säger att du är en rolig jävel betyder detta inte att du är kapabel att underhålla någon annan än just dessa mänskliga ekon. Nämn en kändis, dra en liten överdrift och avsluta med nåt jävla SMS. Ett succékoncept som funkar i hela nationen!

Läs det här, fundera på det, läs det en gång till och dö lite inombords. Kan detta ha skrivits av en vuxen människa? Möjligtvis. Men begrunda då samtidigt att Herr Schulman (som anställt personen) jobbat för Mix Megapol, Aftonbladet och stureplan.se, samt skriver inne- och ute-listor. Jo, jag lovar, det är säkert. Han skriver sånadär listor som tjejer i mellanstadiet. Detta är inte humor, det är motsatsen till roligt. Om inte ordet ‘orolig’ redan varit reserverat en annan betydelse är det just precis så jag skulle beskriva alltihop. Alex Schulman är orolig.

Ett roligt fakta däremot är att både Alex och hans bror heter Carl. Carl Magnus Alexander Schulman och Carl Johan Morgan Schulman. Föräldrar med dålig fantasi leder sällan till uppfinningsrika ungar. Ett visst krav för “humor” är abstrakt tänkande, kan tyckas. Att det är inavlad adel det handlar om är väl inte direkt förvånande. Jag undrar, skulle det gå att inavla sig tillbaka till apstadiet? De verkar vara på god väg åtminstone. Betyget blir således:

/ 5

En endaste George Carlin. Jag hade gett mindre men då hade hela poängen gått förlorad. Sen finner jag dessutom en morbid fascination för hela grejen. Som att se på en trafikolycka eller en *apa som luktar på sitt eget bajs.

*Det blev väldigt mycket ap-referenser.

Nostalgiskt.

Åh, så de mäktiga har fallit!

Se vem jag hittade liggandes i frysdisken.

Är det bara jag som minns de gratis påfyllningarna? Vad har hänt gamle vän?

100 Saker Jag Tänker På

Här följer en lista på hundra olika saker jag tänker på.

Nummer ett: Ute i skogen: “Wow, jag kan kissa precis var som helst!”

Nummer två: Det finns fler än hundra olika saker att tänka på.

Nummer tre: Det är förhoppningvis inget som involverar kvällspressen.

Nummer fyra: De bästa och roligaste sakerna i livet är olagliga.

Nummer fem: Alla vet att de är viktigare än alla andra.

Nummer sex: Jag är aldrig för trött för att inte kunna bli förbannad på något eller någon.

Nummer sju: Alla älskar att generalisera.

Nummer åtta: Det finns två typer av människor här i världen. De som tror att det finns två typer av människor här i världen och de som inte gör det.

Nummer nio: Jag är väl omtyckt men inte älskad. Ungefär på samma vis som jag är kort men inte en dvärg.

Nummer tio: Kreativitet är inte alltid en bra idé.

Nummer elva: Vi har inte tid för rationella beslut!

Nummer tolv: Du vet att du lever när dina byxor är blöta.

Nummer tretton: Varför kan man inte bygga en katt?

Nummer fjorton: Efter ett visst antal timmar av knullande blir det bara armhävningar av alltihop.

Nummer femton: Jag avslutar aldrig något jag påbörjar.

Nu vet du.

Rationalisering av “kärlek”.

Kärlek är en delvis självisk känsla. Vi vill känna oss älskade, omtyckta och beundrade på något vis. Samtidigt vill vi känna samma sak för någon annan. Det fyller oss också med ett välbefinnande. I de allra flesta fall blir jag äcklad av själviska handlingar. Något jag tycker mig se allt oftare. En del av vår kultur går idag ut på att evigt jaga efter självuppfyllelse. Den egna lyckan är allra viktigast. Det ger mig kväljningar. Jag är för den delens skull inte helt oskyldig. Men just kärlekens egoism är mest harmlös. När man älskar någon vill man ha den person för sig själv. Inte nödvändigtvis i alla lägen och situationer. Men du vill vara den enda personen den andra älskar på ett sådant vis. Svarsjukan uppstår när man misstänker att man inte är ensam om att få ta del av den personens sida.

Människor som är i “öppna” relationer verkar mest sitta och rationalisera sin påstådda kärlek och förhållande. De vill olika saker här i livet, de är för olika som personer, de älskar fler än en person. Rent skitsnack och strunt. Särskilt i början på en relation. Är du förälskad i någon vill du ingenting annat än att ha henne/honom dygnet runt. Du sover inte, du äter inte, du struntar i ditt jobb eller utbildning och alla dina ägodelar. En helt uppslukande och berusande känsla. Ska man då sen vinka hejdå till personen medan de springer iväg och pippar med en annan människa? Är det bara jag som inte begriper hur det skulle gå ihop?

Kärleken yttrar sig olika för olika personer. Men den är inte rationell. Den går inte att förklara in i någon slags livsstil. Den går heller inte att normalisera. Man kan inte vara lite svalt förälskad i någon, sådär avvaktande och isigt betraktande kär. Känslorna växer fram med tiden, hur mycket är omöjligt att säga. Men “kärlek vid första ögonkastet” är bara lust. Hur skönt det än må vara.

Det tycks nästan alltid vara så att det är en person som är “starkare” i öppna relationer. Den som har fler än just en partner. Personen som mer eller mindre bestämt att enbart en partner inte räcker för dem, den andra finner sig helt enkelt i det. Där kommer rättfärdigandet in. Vill man knulla och gulla med flera personer får man för all del göra det. Men kalla det inte kärlek, det urholkar begreppet än mer än det redan är. Finn er i att det ni håller på med inte är romantik. Sluta upp med era rationaliseringar!

Mörkrädd.

Är det bara jag som blir livrädd för sånt här? Thomas Bodström måste ha gått och blivit sinnessjuk på senare dar för det är det enda sättet att beskriva ett sånt här förslag. Den mannen har blivit så full med skit att om du gav honom ett lavemang skulle han få plats i en skokartong. Vad hände Tommy? Du var ju ung och fager och hade massor med energi en gång i tiden. Har du hängt lite för mycket med förbittrade gamla rikspolischefer?

Thomas Bodström visar vad han tycker om det svenska folket.

Att Beatrice Ask skulle tycka att det var en bra idé är väl kanske inte direkt förvånande. Hon är moderat och har ingen utbildning eller kunnande i ämnet. Är det nåt högern blir sexuellt upphetsade över är det att spara in skattemedel samt ordning och reda. Det och att äta upp små barn för att deras oskyldiga själar livnär dem och får deras förstenade tjäriga hjärtan att fortsätta slå i ytterligare några veckor. Det finns en ganska logisk förklaring till varför polis, åklagare och domare är separerade i vårt juridiska system. Och den har ingenting med kostnadseffektivitet att göra. Vad kan det vara för nåt? Satiren håller på att bli verklighet.

Här har vi vår framtid gott folk.

Men så länge poliser och åklagare slipper göra sina egentliga jobb och vi sparar lite pengar kan vi nog säkert sova gott om nätterna. Vetandes att vårt omutliga och högst kompetenta polisväsende vakar över oss. Kan någon säga; Polisstat?

Bil(d)ligt.

Det gäller att hitta det roliga i vardagen.

Är det fel att fnissa så högt att tanten som står bredvid tittar konstigt på en?

Ps.
Jo, jag vet att det inte riktigt stavas så. Festbajsare!

Recension av en recensent.

Linda Skugges skriverier gör mig inte arg, upplyst, intresserad eller glad. De påverkar mig inte egentligen på något vis mer än att de kanske gör mig dummare för varje gång jag läser dem. Jag har en smygande misstanke om att det drabbar alla de stackare som någon gång läst hennes kåserier.

Så här ser Linda Skugge ut. Men det lägger jag ingen värdering vid. Det är säkert!

Det enda hon tycks ta upp nuförtiden är hur jobbigt det är för henne att vara förälder. Hur mycket press det är att vara mamma och att jobba. Samt andra aspekter av föräldrarskap. Jag har aldrig varit gravid tack vare att jag inte har en livmoder eller producerar ägg och har därmed per förlängning inte fått uppleva hur underbart det är att klämma ut några ungar. Nu har hon alltså tre stycken.

Linda, du har gått långt utöver ersättningsfaktorn för dig och din man/kille/sambo nu. Får jag kalla dig för Linda? Om det är tungt att jobba och att ha barn kanske du borde ha stannat upp och reflekterat över detta när Unge #1 för första gången spytt ner hela dig. Men istället visade du vilken visionär du är och plöjde vidare och skaffade ytterliggare två ungar. Tillåt mig att använda en snitsig och väl avvägd metafor för att illustrera min poäng här; Det här är lite som en person som medvetet sparkat sönder sitt badrum för att sen efter en fika och rökpaus gå vidare för att sparka sönder hela sitt kök och vardagsrum. När personen till sist är klar börjar hon/han högljutt beklaga sig över allt extra arbete de måste utföra för att få ordning på allting. Men sjuhelvetes vilket tjusigt renoveringsobjekt det kommer bli!

Jag gillar att lägga fram mina väl utformade teorier precis som du Linda. Vi kanske kan bli kompisar? Du skriver några paragrafer om att dina ungar fått influensa och smetat in hela soffan i snor precis innan deadline för en viktig krönika i Amelia. Så följer jag upp med ett stycke om hur jag nästan sket ner mig på vägen hem för att jag druckit för mycket kaffe vid lunch. Alla vet ju hur det kan sätta fart på systemet? Huh, eller hur? Linda? Logiska följder av kroppsfunktioner och karriärsproblem, vilken outtömlig källa för inspiration!

När var det sist Linda Skugge var relevant på något vis? Fittstim gavs ut 1999? Har det alltså snart gått ett decennium? Nu vill jag ju inte antyda att barnfödande har något med avtagande i relevans och begåvning att göra, men det är intressant hur fruktansvärt mycket tröttare och tråkigare alla verkar bli.

Sen vill jag även säga att det är synd att hon slutade blogga efter alla påhopp från “allmänheten”. Nu är jag inte sarkastisk, jag menar allvar. Men snälla kan hon sluta använd engelska uttryck och ord. Det är inte fräckt, eller fränt, eller coolt eller vad nu ungdomarna säger. Det ger mig huvudvärk. Betyget blir således:

/ 5

Två Orvar Säfström av fem möjliga, mestadels för nostalgifaktorn.

Hjälpsamt.

Det är alltid trevligt att få lite hjälp i vardagen.

Tack så mycket för tipset Hemköp! Vad skulle jag göra utan er?