Ny sida, ny stil, nya …grejer.

Som ni kanske har märkt så lägger jag inte längre in någonting nytt på den här sidan. Detta beror på att jag numera går att finna på yoghurtspasm.com, där jag bloggar om lite allt möjligt. Surfa gärna in där, det är fint och fräsigt. Jag lovar.

Konsten att glupskt sluka och sörpla.

Min aptit sjunker vanligtvis i jämn takt med ökande temperatur. På vinterhalvåret tycks jag kunna äta i princip hur mycket som helst. Och av ren princip, ska kanske tilläggas. På vintern äter man! Lägger på sig några extra kilo för att hålla kylan ute. Under sommaren beror minskningen i näringsintag på att den svenska kosten inte längre faller mig i smaken, medan jag konstant svettas. Vem vill svulla i sig en gedigen tallrik raggmunkar medan alla väck och ytor på ens kropp är täckta med svett? Jag har även en smygande misstanke att mängden vatten, juice, saft, läsk och öl som fyller upp magsäcken lurar min kropp till att tro sig vara mätt och belåten.

Så är dock inte fallet här på cypriotisk mark. Mängden vätska jag intar avdunstar eller upptas omedelbart. Hungern består. Denna mättas med åtskilliga portioner av kött och tzatziki i varierande intervaller. Min käft har avverkat ansenliga volymer medelhavsmat de senaste veckorna. Jag lever drömmen. Drömmen om ”all inclusive” utan en massa störande britter i rummet bredvid eller tyskar som brer ut sig över hela poolområdet.

Det enda problemet är besattheten kring oliver. Bevare mig väl. Deras karaktär är bara underlig och alldeles för stark. Som om de lösgjorts från Lucifers nedre regioner. De faller många i smaken, naturligtvis, men måste de förekomma i varenda maträtt? Vare sig de är berättigade eller inte med sin närvaro så finner man dem där. Dolda som små försåtmineringar. Efter en liter eller två av billigt vin slutar jag dock bry mig och gluffsar i mig dem utan större eftertanke. Tur är väl det. De innehåller massvis med vatten.

Hjärnfisar.

På toaletten får jag möjlighet att i ett isolerat tillstånd begrunda en serie av underliga tankar. Idéer jag normalt sett inte får möjlighet att utveckla då jag blir distraherad av annat- och andra. Så fort mina skinkor nuddar den där kalla sitsen infinner sig en tystnadens stämning. Inte på ett negativt vis. Utan snarare en fridfull känsla av att få befinna sig i ett lugn. Förhoppningsvis utan en följande storm i porslinsskålen jag siktar på.

Senast satt jag och förundrades över hur road jag kan bli av slumpmässiga historiska fakta som tråkar ut de flesta, inklusive min kära sambo. Och hennes familj. Fakta som inte fyller någon funktion i sig, eller kan tänkas göra det över någon överskådlig framtid. Men när jag läser/hör dem blir jag omedelbart fylld med en glädje och vill dela med mig av dem till andra. Visste ni t.ex att John Wilkes Booth (mannen som sköt Abraham Lincoln) hade en äldre bror vid namn Edwin? Som mitt under brinnande inbördeskrig befann sig vid en tågstation i Jersey City där han såg en ung man trilla ner på rälsen. Förskräckt hoppar han efter och lyckas släpa undan den blåslagna och förvirrade ynglingen precis innan han skulle krossats av ett lokomotiv. Den unga herrens namn? Robert Todd Lincoln, Abraham Lincolns äldste son.

Abraham Lincolns mördare kanske hade behövt få skita lite oftare och därmed skjutit mer sällan. Faciliteterna för sådant måste ha varit hemskt primitiva under hans levnadstid. Att han skulle ha försökt undvika att slita ner sex lager tjockt ylletyg flera gånger om dagen under sådana omständigheter, bara för att få lätta på trycket och kanske filosofera en anning, är inte en helt absurd tanke. Förstoppad och rasist lär inte vara en bra kombination. För någon inblandad.

”Intressant!” -  tänker jag för mig själv, mellan krystningarna. Jag börjar begrunda livets mönster och hur otroligt det är att tillfälligheter kan omforma människors liv. Fylld med en något större livsglädje och ett lättare språng, delvis för att en vikt lättats om inte från mina axlar så en annan region av min kropp, genomför jag den lilla ritualen jag alltid genomför mot slutet av ett toalettbesök. Två små kluttar flyttande tvål, en i vardera handflata, som jag sedan sammanför under vattenstrålen. Medan det enda ljudet i rummet är av vatten som far ner i avloppet lekar jag att mina intvålade händer är två uttrar som brottas. En fantasi som jag ständigt återkommer till inom vattenklosettens fridfulla väggar.

En utter gör trots allt ingen förnär.

Träjd-mark.

Att se en barndomshjälte på deckis gör mig ledsen i ögat. Men vänta? Det är inte Mario, det är hans ondskefulla kusin Marco som försöker sälja undermålig pasta till folket. Lömskt.

”Mamma mia! That’s a spicy copyright infringement!”

Willy:s, företaget som varken bryr sig om korrekta svenska suffix eller upphovsrättsliga konsekvenser. Rebeller i livsmedelsindustrin. Utan fruktan eller sunt förnuft. Nästa vecka hoppas jag hitta Sonic-pulversoppa i hyllorna. Ursäkta, ”Seismic”-pulversoppa så klart.

PP.

Jag tänker rösta på Piratpartiet. Är detta intressant i sig? Inte för mer än jag själv, förmodligen. I mitt korta liv har jag lyckats pricka in röster i både riksdag, landsting, kommun och EU-val för vänsterblocket. Men nu är alltså denna trend för första gången bruten. Det blir en försmädlig liten röst på Piratpartiet. Tydligen.

Anledningarna är flera. Kortfattat handlar det hela om en missnöjesröst angående frågor jag anser enormt viktiga för mig själv och den framtida demokratin. Något som tycks gå helt förbi flera, framförallt högerinriktiga, människor. De brölar ur sig – ”Nämen va? De har ju bara en fråga! Allt det andra då?” och det hela skulle säkert följas upp av ”Äru dum i huvet?” om de inte kommit på sig själva.

Att vi idag ska hota mer av vår personliga integritet på grund av fildelning än vi någonsin gjort för faktiska hot vår nation stått inför, så som fascism och kommunism, finner jag otroligt olustigt och oroväckande. Att tro att den enda frågan PP driver är The Pirate Bays fortsatta spridning av upphovsrättsskyddat material på internet är inte bara en grav missuppfattning, det är nästintill kriminell idioti.

Bör lagen spegla den moral människor i vårt samhälle hyser? Tycker du att din personliga frihet är viktigare än profiten för en industri som inte längre fyller någon funktion? Vill du undvika att förstöra den mest inflytelserika tekniska innovation mänskligheten frambringat sen tryckpressen? Är svaret ja på dessa frågor bör du undra vad i helvete det är våra folkvalda representanter pysslar med. Blockmongons politiska moraliserande undanbedes.

Om man ska vara ett enfrågeparti är frihet en lagom stor fråga.

Smartighet.

Felaktig grammatik?: Ja.
Felstavad förkortning som visar på en brist av förståelse för ämnet: Ja.
Slumpmässig bild av Barack Obama?: Ett rungande Ja!

Om det nu inte är så att det syftar till livsenergi. Vad det nu är för kriterier som används och vilket index det  hela mäts mot är en annan fråga. En fråga som ingen bryr sig om. En mer intressant fråga är om personen som konstruerat denna annons är helt obevandrad i det svenska språket, eller om nämnda individ helt enkelt bara är dum i huvudet.

Idérik på Internet.

En kombination av ständig brist på inspiration, ett fullspäckat schema och allmänt vinterdeppande leder sällan till storslagna skapandeprocesser. På senare tid tycks allt som kommer ur mig (kreativt så väl som avfall) hålla en i allmänhet låg kvalitet och urvattnad karaktär. En god bok ger konsistens åt allting, då och då.

Jag klarar heller inte av att bli ordentligt förbannad. Efter FRA, IPRED, rättegången mot The Pirate Bay, Victorias bröllop och att facken nu går med på sänkta löner orkar jag inte längre bli arg. För utmattad för att bli ursinnig. En ljuspunkt i vardagen är dock att andra svenskar för en gångs skull tycks göra någon form av uppror. Hur artigt och snällt i tonen det än må vara. Det hela sker nästintill uteslutande i Facebook-grupper, som ingen sen bryr sig om. Men det är en början, en öppning, en chans.

Revolution är så söligt. Jag föredrar att ta en kopp kaffe och diskutera. Ineffektiv är ibland synonymt med behagligt. Om vi bara kunde sammanfoga det hela till ett koffeinstint och småpirrigt blodbad utan stök. Under tiden sitter jag här på hörnet och sörplar medan jag läser klart.

För sverige – i otid.

Victoria ska gifta sig! Hon ska få sin Daniel. Kan ni tro det? Nej, inte jag heller. Det blir säkerligen en magisk och alldeles underbar kväll på slottet när detta giftermål till slut ingås, inför både gud (som ju bestämt att hon ska bli drottning) och det svenska folket. Det är allt bra tur att vi har en kungafamilj. Så att vi får något extravagant och påkostat evenemang att distrahera oss från det faktum att vi snart alla är arbetslösa. Har du riktig tur kanske brudparets ekipage krossar din fot på väg till kyrkan. Ett oförglömligt minne av ett viktigt kapitel i världshistorien blir ditt för evigt. Tillsammans med haltandet.

När ekonomin fullständigt kollapsat och gäng av vilda hundar ylandes stryker omkring utanför dörren kan vi hålla oss varma i våra små skjul med tanken av att successionen är säkrad för ännu en generation. Sverige är bevarat. Ett folks framtid räddad. Nu återstår bara att vår kronprinsessas livmoder är fruktbar så är lyckan total. Måtte det bli ännu en härförare av de mått vi är vana vid!

Vilken ren och skär glädje att hennes blivande make dessutom är en man av folket. I dess vidaste bemärkelse naturligtvis. Han må inte vara adlig, men han har en humanoid kroppsform och andas nästan säkerligen någon slags syreblanding. Han bör enligt uppgift även inta näring genom en öppning i skallen. Förvisso av typer och kulörer sällan skådade av oss ur pöbeln. Men det är likväl naturlig näring och inte alls barnasjälar som republikaner antydit. Detta är en förbannad osanning.

Våra medier har utför ett alldeles exceptionellt arbete i att bevaka denna händelse. De har under dagen försett oss med metervis av artiklar och kolumner i ämnet. Mer att följa, oundvikligen.

Musik för tondöva.

Volbeat måste vara det mest överskattade band jag någonsin haft oturen att få höra. Varenda spår har den underliga karaktären av att låta som tre helt olika versioner de bara mosat ihop i brist på bättre idéer. Ingen enskild del håller, ihop är det ännu värre. Menlösa chuga-chuga-break-riff som slentrianmässigt kombineras ihop med texter som är så banala att de hade kunnat klottrats ner av vilket nutidsbarn som helst med mongolida drag och alldeles för mycket sinnesförvrängande substanser i blodet.

Deras ljudande kan liknas vid att köra in konkelbär i öronen. Med skillnaden att konkelbär förr eller senare kommer ut igen, på din axel eller golvet, medan Volbeats musikala travestier aldrig kan göras ohörda. De är fast där inne för alltid.

Lägger du dessutom till deras fjantiga machoattityd och estetik har du den den musikaliska motsvarigheten av en Jackson Pollock-tavla. Men betydligt mer likt en spya. Dessutom luktar deras fans förmodligen som en halvsmält kebabrulle och fulöl på väg upp ur strupen en kall lördagnatt. Ska danmark nånsin lyckas producera ett till bra band efter D-A-D på 90-talet? Tveksamt.

Uppdatering på begäran, 12/01/09:

Se på denna video och bedöm själv…

Varning utfärdas, sångaren låter extremt förstoppad. Alternativt retsamt efterbliven.

Smidigt uttryckt.

Lösryckt ur Aftonbladet.

Ja, det kan jag förstå. Om man medvetet försöker skaffa sjuka barn så bör man uppsöka professionell hjälp omgående. Krya på dig Markoolio. Vi behöver färre fylleslag och mer schlager. Eller allra helst ingendera.

Ropen skalla,

Jag instämmer, håller med och har en åsikt som är den samma som detta. Papper åt folket! Men vilken typ av papper? Toapapper eller hushållspapper? Vilket egentligen är exakt samma sak, men som aldrig får förväxlas. Bakplåtspapper eller utskriftspapper? Det finns mycket roligt man kan ha med papper. En framtid fylld av möjligheter och äventyr väntar.

Manligt hörru!

Jag sitter här och läser om Aftonbladets nya tema på sin kultursida: Män som kramas med män. Är det verkligen vad det behövs mer av? Att män ska bli ännu mer som kvinnor? Sverige är redan ett löjligt feminint (i brist på ett bättre ord) land som det är. Känslor är viktigare än fakta. Barn är viktigare än människor. Tillfällig säkerhet är viktigare än att ha roligt. Vad har detta ledit fram till? Ett bättre samhälle? Knappast. En stor del av skulden kommer jag lägga på denna neo-post-pseudo-feministiska rörelse som skvalpar runt i alla kulturella och politiska finrum. Det är dennes stora misslyckande att vi långsamt gjort oss av med de bra stereotypt manliga attribut som funnits och behållit de dåliga. Meningslös karriärism och sex likställt med att ta en lättöl tycks vara det enda som finns kvar. Två saker som får mig att vilja kräkas i min soppa.

Kvinnor vet lika lite eller mindre om vad det innebär att vara man som vi som faktiskt har en snopp. Varför ska vi då lyssna på dem? Ska män återgå till att tala om för kvinnor vad innebörden av femininitet är? Naturligtvis inte, så varför är då det första något positivt? Om en kvinna skulle påstå att kvinnor är bättre än män skulle hon överösas med applåder. Vänd på situationen och en åtminstone verbal lynchning är nära förestående. Hur ser våra värderingar och antaganden ut? Världen skulle vara en mycket bättre plats och inga krig skulle nånsin startas om kvinnor fick bestämma. Margaret Thatcher, Golda Meir och Indira Gandhi var väl helt enkelt inte kvinnliga nog. Vad nu det innebär.

Var hittar man denna grabbiga manlighet med halvt sociopata män som bara tänker på fitta, hockey och att knacka bögar? Vilka är dessa män? Har jag träffat på ett par exempel av dem i mina små manövrar ute i världen? Naturligtvis har jag gjort det. Men jag skulle vilja dra iväg en gissning om att de är en såpass försvinnande liten procentandel att de blir obetydliga. Det kommer alltid att finnas, de är en kvarglömd del av vårt genetiska arv. De var säkert användbara en gång i vår forntid. Denna undergrupp av inte allt för intelligenta muskelberg. När vi behövde folk som var dumma nog att faktiskt springa mot en björn i grottöppningen. Medan vi andra kunde fly.

Alla dessa skribenter, kulturknuttar och feminister kanske borde sluta hänga med och attraheras av just dessa män. Så skulle vi med en åtminstone halvt fungerande hjärnbark äntligen få slippa höra beklagandet av hur det är ”Så här män är” varenda gång de blivit knullade och dumpade eller hört en homofob kommentar. Rationalitet besegrar fördomar bra mycket bättre än känslor och kramar.

Hallonbär.

Direkt från kontoret för Umbärliga Överflödigheter.

Till skillnad från geléhallon som smakar banan eller tonfisk?

Det vita guldet.

Ibland ser man spännande saker. Oftast inte förstås, men emellanåt. Med spännande menar jag inte nödvändigtvis en biljakt eller ett sexigt möte på hustaken högt ovanför Paris gator. Nej, jag tänker mig mer ovanligheter. Ögonblick vi vanligtvis inte träffar på. Saker som får oss att stanna upp och tänka över vad det precis var vi såg. Låta det rulla runt lite där uppe i torktumlaren som är våra sinnen. När det blir fullt i filtret får vi Alzheimers. Tror jag, jag är inte en läkare. Men jag spelar en på TV.

Det mest rafflande jag någonsin har sett var för drygt ett år sedan när jag rumlade runt i Seattle som utbytesstudent och allmän internationell fyllekaja. Vår lilla grupp av ynglingar befann sig precis utanför Pike Place Market efter lite utforskande av detta landmärke. Jag stod på ett hörn och kedjerökte medan de andra injicerade kaffe rakt in i sina ögonglobar, eller hur det nu låg till. När jag var inne på min tredje raka cigarett tittar jag tvärs över den lilla betongplanen med tillhörande bänkar och bord i samma material. Där, på andra sidan, ser jag en man i trettioårsåldern. Iförd kortbyxor och en neonblå t-shirt sitter han på tidigare nämnda bänkar. Vilket är tur för jag misstänker att hans kroppshydda inte kan bäras upp av mänskliga fötter. Benen skulle omedelbart krossas till ett finkornigt pulver om de belastades med en sådan vikt. I sin ena hand håller han en öppnad burk med majonnäs. Den andra är djupt begravd i burken.

Jag blir naturligvis något ställd av detta spektakel som jag står och iakktar. Vad är det han håller på med? Försöker han framställa sexliknande ljud för komisk effekt? För att liksom fördriva en eftermiddag? Sakta börjar han föra ut handen ur burken. Den är inte bara nersmetad i majonnäs han håller dessutom en stor klump av det i vad jag skulle beskriva som ett dödsgrepp. När snubben når sin mun börjar han mosa in denna geggiga skatt han funnit. Vid det här laget måste jag vända mig om för att inte få kväljningar. Efter att ha tipsat en eller två av mina goda vänner om denna mänsklighetens stolthet lämnar jag platsen för att aldrig igen se karln. Vad gör han idag? Har han gått vidare till att dricka såser i offentliga parker? Allt jag vet är att han gjorde mitt liv lite mer fascinerande, om så bara för någon minut. Tack.

Hälsosam fulhet.

Är det så fel att vilja retuschera skolfoton? Ja! En hel del av livet spenderar vi åt att försöka se, om inte snygga ut, så åtminstone presentabla. Men ibland behöver vi påminnas om hur vi egentligen kan se ut. Ofräscha, okammade och fula. Så vi kommer ner på jorden lite emellanåt. En del av oss behöver erinra mer sällan än andra. Det är i sådana lägen våra pass, körkort och skolfoton fungerar utmärkt som verktyg att påminna oss. Dessutom ska inte barn vara snygga. De bör förbli vad de alltid har varit: underliga. Skeva tänder och öron är en del av ens uppväxt. Sådana saker bygger upp karaktär och en personlighet. Dina ungdomsfinnar kommer göra dig smartare!

Finns det något tråkigare än människor som är och alltid har varit perfekta? Har ni försökt prata med en sådan individ? Har de någonsin en enda intressant tanke som flyter omkring där inne i deras vattenfyllda skallar? Sist jag lyssnade på en såndär ”person” fick jag en akut känsla av att vilja hugga mig själv i öronen med vad jag än råkade ha på mig. Som tur var fick hon syn på nåt blänkande och blev distraherad innan jag lyckats fumla fram min nyckelknippa ur fickan.

Även om det är lockande att vilja dölja alla våra små skavanker så kanske en del borde få förbli där de är, för allmän beskådan. Vore det inte bättre att lära sig leva med dem? Bygga vårt självförtroende på annat än om vi råkar ha en bra ”hårdag”. Vi kommer ändå aldrig bli som det vackra folket vi ser på TV. Varför skulle vi vilja det?